Läkemedlet tillförs via:
1. Nebulisator som helst skall vara syrgasdriven då inhalationen kan ge en paradoxal kortvarig sänkning av syremättnaden, och då barnet ofta är hypoxiskt av sitt astmaanfall.
2. Läkemedlet kan också ges via spray och andningsbehållare. En Cochrane-sammanställning av randomiserade studier visar att sådan behandling är minst lika effektiv som nebulisatorbehand­ling. Dessutom ger den fördelar som snabbare inhalationstid, mindre systembiverkningar och föräldrarna verkar också föredra spray med andningsbehållare framför nebulisering.

Salbutamol

Nebulisator: Använd Ventoline® 2,5 mg till barn med vikt < 30 Kg, och 5 mg vid vikt > 30 Kg. Späd med NaCl till minst 2 ml. (Exakt beräkning baserad på mg/kroppsvikt är ej nödvändig då  barnets andningsvolym reglerar inhalerad dos). Behandling­en kan vid behov upprepas 2–3 ggr (var 20:e minut) under första timman, därefter glesare beroende på behandlingssvar.

Maxin-nebulisator: Använd Ventoline® i styrkan 5 mg/ml, och mängden 2 ml. Inhalationen ges under 1 min (vikt < 30 kg) respektive 2 min (vikt > 30 kg) om tät mask eller munstycke används. Inhalationstiden dubbleras om man flödar framför näsa och mun. En andra inhalation ges vanligen efter 15 minu­ter. Proceduren kan upprepas efter 30 minuter första timman, därefter glesare beroende på behandlingssvar.
 
Spray och andningsbehållare: Spray Airomir® eller Ventoline Evohaler® 100 µg/dos ges som 4 separata puffar i andningsbehållare till barn i åldern 0–2 år och 6 separata puffar till barn över 2 år. Behandlingen kan vid behov upprepas 2–3 ggr (var 20:e minut) under första timman, därefter glesare beroende på behandlings­svar.

Effekten av behandlingen bör om möjligt utvärderas med t.ex. förbättring av SaO2 eller PEF.

Adrenalin.
Vid otillräcklig effekt av ß2-agonist kan adrenalin provas. Adrenalin kan användas i alla åldrar, men har ofta bäst effekt hos de småbarn där slemhinneödem kan vara en större orsak än muskelkontraktion till bronkobstruktionen. Inhale­rat adrenalin har också en relativt god effekt på nästäppa (om mask eller flödning används) och mot stridor vid pseudokrupp. Adrenalin kan ge blekhet och i enstaka fall bronkkonstriktion vid inhalation. (Adrenalindoserna är högre än vad som tidigare oftast rekommenderats. Anledningen är en anpassning i riktining mot de doser som vanligen rekommenderas i internationella handböcker, och till den mycket högre adrenalindos man får då racemiskt adrenalin används. 1 ml Micronefrin motsvarar 11 mg adrenalin).    
 
Nebulisator: Adrenalin 1 mg till barn < 2 år, och 2 mg till barn > 2 år. Späd med NaCl till minst 2 ml. Behandlingen kan vid behov upprepas efter 30–60 minuter. Som alternativ kan racemiskt adrenalin (Micronefrin® 22mg/ml) användas i dosen 0,4 mg/kg.
 
Maxin-nebulisator: Adrenalin 1 mg/ml och mängden 2 ml. Inha­lationen ges under 1 min. Inhalationstiden dubbleras om man flödar framför näsa och mun. En andra inhalation ges vanligen efter 15 minuter. Proceduren kan upprepas efter 30–60 min.

Subkutan injektion: Barn som blir mycket upprörda vid inhala­tionsförsök, eller är svårt påverkade, kan ha bättre nytta av sub­kutant tillfört adrenalin. Använd styrkan 1 mg/ml och doserna :
<  1  år 0,2 mg
1–3  år 0,2–0,3 mg
 > 4  år 0,3–0,5 mg.

Ipratropiumbromid (Atrovent®, 0,25mg/ml
Kan provas som tilläggsbehandling till salbutamol. Det har bronkvidgande effekt på reflexnivå. Dock tveksamt om det ger någon ytterligare effekt än högdos ß2-agonist, men kan vara ett bra tillskott vid besvärande biverkningar av salbutamol.
Dos: 1–2 ml var sjätte timma.

Ett alternativ till perorala eller intravenöst tillförda glukokorti­koider är frekvent inhalation av nebuliserad inhalationssteroid i högdos. Någon etablerad dosering finns för närvarande inte, men budesonid 1000 µg (2 ml à 500 µg), gärna blandat med salbutamol, som upprepas efter en halv till en timme kan provas. Vid behov av inläggning kan man fortsätta med budesonid 500–1000 µg fyra gånger dagligen. Flera studier visar att liknande do­seringar troligen ger en lika god och framförallt snabbare effekt än prednisolon 2 mg/kg och dygn vid både astma- och pseudo­kruppsbesvär. Detta alternativ ger väsentligt lägre systemeffek­ter än orala steroider. Nackdelen är att denna behandlingsmodell är mer tids- och arbetskrävande och dessutom mycket dyrare.

C) Teofyllin 
Teofyllins användning vid akut astma har minskat. När övrig behandling inte ger fullgod effekt har dock teofyllin ofta en god tilläggseffekt. Teofyllin kan tillföras såväl rektalt som intra­venöst.

Klysma Teovent: Barn < 1 år ges 3 mg/kg var åttonde timma. Barn > 1 år ges 6 mg/kg var åttonde timma. Doserna halveras om teofyllinpreparat givits de senaste 4 timmarna och inget om det givits inom 2 timmar (del av klysmat kan sugas ut i förväg för att få en mer exakt dosering).

Inj. Teofyllamin 23 mg/ml i.v.: Som alternativ om venväg etable­rats. Samma dos och intervall som för klysma ovan. Ges lång­samt intravenöst.

D) Terbutalininfusion
Som alternativ till teofyllin kan terbutalin ges som kontinuerlig intravenös infusion.
Beredning: 1 ml terbutalin infusionslösning (0,5 mg/ml), spädes med 24 ml glukos 50 mg/ml vilket ger en koncentration på 20 µg/ml.
Dos: 4–6 µg/kg/timma som kontinuerlig infusion. Dosen kan behöva justeras efter pulsfrekvensen.

E) Kortikosteroider i.v.
Vid svårare astmaanfall bör också kortikosteroiderna ges intravenöst. Såväl betametason (Betapred®) som hydrokortison (Solucortef®) kan användas.
Doser:           Betapred 4 mg/ml, 1-2 ml = 4–8 mg i.v.          
Solucortef 50 mg/ml, Initialdos 8 mg/kg (vanligen 100–200 mg), sedan 2 mg/kg var sjätte timma (vanligen 25–50–100 mg x 4).